Orden som annars brukar bubbla ur mig sitter fast. Inget flyter på av sig själv. Dagen har varit en kamp för att hålla ihop inför sonen tills sambon slutat jobba. Sysselsätta mig, inte känna. Jag har gjort slut med en vän idag. Det känns sorgligt och smärtsamt. Ett till nödvändigt beslut, men ändå. Hon tog det inte bra. Mår säkert dåligt nu. Samvete och skuldkänslor. Jag vet att hon är ensam och utanför, har få vänner och att det knakar med barnets pappa. Men jag kan inte tolerera vad som helst bara för att hon blir ledsen. Jag måste stå upp för mig själv. Jag vill bli frisk. Jag har inte råd med vänskap som tar massa energi men aldrig ger något.

Idag är en jäkla bra dag! Jag är glad, pigg och har energi. Min bror och hans flickvän har hälsat på under förmiddagen, sen sov både jag och bebisen typ två timmar! Sen har vi gungat, diskat och plockat ihop här hemma. Jag trivs verkligen när det är fint hemma. Städat och framförallt uppröjt. Nu är sambon hemma och leker med sonen medan jag njuter av lite surftid. Vi är liksom i fas. Städat, handlat, maten för imorn fixad osv. Skön känsla. Det och dessutom få vara pigg!

Finns den kvar? Jag tror det. Gömd under blöjbyten, tvätt, puréer och vaknätter. Har krupit undan i myshörnan på sonens rum, rymt från familjen, snott mig lite egentid. Började med massa tråkigt bearbetning övergick i att lyssna på låtar på Spotify. Gamla godingar jag dansat mig svettig till i alldeles för korta kjolar sent på nätterna. På den tiden när jag ägde världen, var sorglös och en väldigt glad tjej. Kanske har jag hittat henne igen. Kanske kan jag få känna mig fin och äga iaf en liten bit av världen någon lördagskväll igen. Såklart under mer ansvarsfulla former än innan som den mamma, husägare och sambo jag nu är. Men ändå. Få DANSA.

Något jag har svårt att släppa är kroppens förändring. Det och att sambons är precis som innan han fick barn. Jag känner mig förbrukad, använd och ful. Rumpa och bröst hänger och magens sexpack känns långt borta. Jag har alltid varit lång, smal och snygg. Nu känner jag inte igen mig själv i spegeln. Det känns som en främling tittar tillbaka. Helt plötsligt förstår jag folk som opererar sig.

I spegeln finns en trött, osminkad mamma med frissigt hår som växer i tussar. Utslag har hon också och sminkar hon sig kommer eksemen. Ska jag bara gilla läget? Jag är ful och oattraktiv nu, min skönhetstid är över? Går det att träna sig tillbaka? Hur ska jag orka det som utbränd?

Fan. Jag trivs verkligen inte med mig själv.

Det jobbigaste var inte att föda, att ha smärta eller det intima. Det jobbigaste var att vara så utlämnad och i behov av hjälp medan förlossningen var överbelastad. Jag är övertygad om att jag hade haft en positiv upplevelse av förlossningen om bara bm hade varit närvarande, stöttande, coachat och sett till att ge mig smärtlindring i tid istället för att säga "jag kommer snart" och hela tiden lämna mig ensam. Samma sak på BB. De pratade om att lägga mammor i korridoren, papporna fick inte vara kvar och ingen lugn och ro fanns att få. Kvinnor skickades till andra sjukhus med värkar eftersom det var överfullt. Jag ville bara hem, så att jag kunde vila någon gång.

Och den strulande amningen, stygnen jag oroade mig över och alla frågor om bebisen som vi stod själva med mitt i natten. Tänk ändå om det varit som förr när mamman låg på BB i två veckor och VILADE medan bm tog hand om bebisen. Undrar hur många färre depressioner det var då?

Jag börjar känna ett stort behov av att gå vidare. Sluta älta gamla oförätter. Trampa upp en ny stig och komma vidare.

Vi pratade om förlossningen idag hos kuratorn, till vilken nytta? Ja jag kände mig ensam, ja det gjorde fruktansvärt ont, ja första tiden var hemsk, ja jag fick en förlossningsdepression i början som jag faktiskt själv tog mig upp från, ja vi tog emot besökare för tidigt. Och nu har jag sagt allt högt. Om vi blir gravida igen är det såklart aktuellt att komma ihåg och vara tydliga med vad vi vill både på förlossningen och sen hemma. Vara tydlig med att jag vill ha lustgas, vara tydlig med att besökare får vänta-även mormor/farmor, osv. Men vad hjälper det att prata om det? Om två veckor ska vi ses igen och bena vidare, men jag tror inte jag vill det. Jag vill lägga det bakom mig.

Så drar tröttheten över mig igen, på det där utmattande sättet. Sådär så att jag dras mot underlaget och bara att resa sig upp är en oerhörd ansträngning. Idag ska jag till kuratorn. Kroppen protesterar, vill inte. Orkar inte. Tröttheten drar fram och försöker övertyga mig om att det bästa vore att bara lägga mig ner och blunda. Glömma allt och alla. Strunta i krav och den bestämda tiden. Strunta i kuratorn. Bara ligga ner och blunda. Göra ingenting, tänka på ingenting. Bara vara. Mina kroppsdelar känns förlamade, nästintill orörliga. Min hjärna har saktat ner och jag kan inte tänka. Dimman sänker sig över mig och den enda tanken jag kan formulera är vila.

Börjar känna suget efter heltid på föräldraledighet. Börjar också känna sug efter jobb, nytt jobb. Är inte redo att släppa sjukskrivningen helt ännu, men tar det som positivt att jag börjar fundera på det.