Ja, hur ska det egentligen bli efter både sjukskrivning och föräldraledighet? Frågan har hållit mig vaken många nätter och en lösning har känts långt borta. Tog en promenad för att rensa huvudet och plötsligt insåg jag att jag är rädd. Livrädd för vad som händer om jag inte lyckas komma ut i jobb igen. Tänk om jag inte kan försörja mig! Sen har jag inte vågat tänka längre. Nu tvingade jag mig dock till "vad är det värsta som kan hända". Det är en tanke vi perfektionister sällan ställer oss, men en mycket sund tanke för att få perspektiv på saker och ting. I mitt huvud utformade jag plan A, B , C och om allt går åt skogen D. Börjar bakifrån:

Plan D - 
Scenario: Jag klarar varken av mitt gamla jobb eller lyckas hitta något nytt. Alternativt klarar inte av det nya heller. Försäkringskassan vägrar ge mig varken sjukpenning eller sjukpension, jag står helt utan arbetsförmåga eller ersättning från det sociala skyddssystemet. 
Lösning: Vi klarar oss på min sambos lön och vi har föräldrar som kan backa upp samt ett buffertkonto. Skulle situationen kvarstå lång tid kan vi alltid sälja huset och få loss pengar samt flytta till något billigare. Vi har trots allt det viktigaste- varandra. Skulle något hända min sambo (gud förbjude) eller vi skulle separera, så finns fortfarande pengar i huset och jag har föräldrar som skulle ställa upp. Om mina föräldrar inte är ett alternativ skulle vänner ställa upp. Jag och min bebis skulle aldrig hamna på gatan eller gå hungriga.

Plan C - jag klarar inte av att jobba, varken på gamla jobbet eller ett nytt. Om detta hemska scenario uppstår så skulle jag antagligen få sjukpenning och i längden sjukpension. Såväl läkare som handläggare på försäkringskassan har faktiskt varit bra hittills och skulle förstå att det är för att jag inte KAN och inte för att jag är lat eller annat.

Plan B - jag går tillbaka till min gamla arbetsplats. Ser till att få eget rum och väldigt enkla administrativa arbetsuppgifter. Börjar lugnt på kanske 25% och trappar mig upp till förhoppningsvis 75%. Kanske 50%. När jag är stabil oh klarar av nivån en längre period, då söker jag mig ett nytt jobb. För jag vet, jag kan inte bli helt frisk förrän jag bytt arbetsplats. Men kanske är det inte så dumt att använda min gamla arbetsplats som språngbräda/rehabställe. De har trots allt rehabansvar och jag kommer få en bra lön för enklare administrativt arbete.

Plan A - jag söker och får ett nytt jobb. Börjar om någonannanstans! Endera något okvalificerat, exempelvis hemtjänste, lager etc. Eller kanske något inom min utbildning men halvtid. 

Det är för tidigt att söka jobb/ planera med nuvarade arbetsgivare / hitta lösning nu. Jobb är inte aktuellt ännu. Just nu vill jag njuta av och fokusera på min bebis. Vara föräldraledig och hitta balans, rutiner i det. Skulle jag blanda in jobb nu skulle det ta allt fokus och energi och jag skulle missa stunder med mitt barn. Det är det inte värt. Jag blir hemma tills det blir dagis, då är det dags för mig att ta mig vidare till nästa steg. Så om dagis är aktuellt i september nästa år, betyder det att jag behöver säga upp mig juni 2015, om de nu kräver uppsägningstid. Vilket jag inte tror att de gör. Dessutom kanske jag kan få tjänstledigt för att prova nytt jobb och bli friskare. Men lite framförhållning kan nog vara bra, med tanke på sommarsemestrar. Skulle jag kunna landa i att jag låter allt det här bero fram till april 2015? Då har jag gott om tid på mig att leta jobb, planera med min nuvarande arbetsgivare, får läkare och försäkringskassa med på tåget och självklart få stöd från min kurator. Dessutom skulle det ge mig fem månader av lugn, med fokus på bebis och på min rehabilitering. Kan jag unna mig själv det? Kan jag vila i att allt kommer lösa sig på något sätt? Att även om det inte blir som det var tänkt så kan det ändå bli bra? Jag vet ju att jag har alternativ. A, B, C och faktiskt även D. Det viktigaste är ju ändå inte att prestera/jobba eller att ha mycket pengar. Så länge vi har varandra och har råd att köpa det nödändiga så kan vi vara lyckliga. Det bästa i livet är gratis. Kärlek. Naturen. Promenader. Bebisgos. Sambokramar, Kaffe i solen (okej kostar några kronor). Spela spel. Umgås med vänner. 

Sammanfattning till mig själv:

I april 2015 kan jag börja fundera på hur jag vill göra med jobb. Jag har mitt gamla jobb att luta mig tillbaka mot om inget annat dyker upp/känns bra. Om jag inte klarar jobba överhuvudtaget finns sjukpenning och sjukpension. Om jag nekas detta så klarar vi oss på min sambos lön. Vi har buffert, pengar i huset och föräldrar som ställer upp om det behövs. Det kommer inte bli omöjligt. Det är tungt att inte veta hur det blir, att låta det hänga i luften, att vara positivt inställd till en osäker framtid. Men motsatsen, att veta hur hela livet ska bli hade varit värre. Det är en viss tjusning att inte veta vad som väntar, kanske händer något jättekul!

Dessutom är det viktiga att vi har varandra. Prestationer och pengar är inte viktigt.

Jag började mitt bloggande på en annan bloggplats. Eftersom det inte gick att lösenordsskydda enstaka inlägg där valde jag att flytta till bloggplatsen.se. I vilket fall har jag flyttat med de inlägg jag hann göra på den andra adressen och samtliga hamnade på datumen 9 och 10 november. Så dessa är lite huller om buller och inte på det datum jag skrev dem från början.