1. För långa dagar.

2. Obearbetade saker.

3. Barnlösheten är över- slutligen släppte spänningarna och oron jag haft i  3,5 års tid.

4. Jag släppte arbetet med mig själv bitvis.

 

Plan:

1. Sambon kör halva dagar en period och sen 75% resten av tiden innan dagis. Förhoppningsvis byter han även jobb!

2. Tillbaka till terapistolen. Efter jul- och nyårshelgerna ska allt som behöver vändas ut och in. Bearbetas. Accepteras. Frigöras från.

3. Vila och andas. Han är här nu vår älskade unge. Inga syskonförsök förrän jag hittat balans med mammarollen, jobb och fritid. 

4. Planera in ensamtid. Kanske ha kontinuerlig kontakt med både sjukgymnast och kurator ett tag framöver, för att inte glömma bort mig och hamna i gamla prestationshjulspår igen? Hitta ett sätt att träna? Ta promenader ensam. Skicka ut familjen och vila i tystnaden i huset. Gör avslappningsövningar. Kanske har sjukgymnasten tips på alternativ? Har tröttnat lite på dem jag har. Kanske beställa hem någon cd? Gå på massage? Börja med yoga? Se till att ha tid för eftertanke och bearbetning. Bada? Gå på spa med sambon? Klura ut vad jag behöver för att må bra och för att bli friskare. Frigöra tid både för att klura, känna efter och göra de saker jag behöver.

Nu är det rätt rörigt i huvudet. Det är inte bara att vara sjuk. Många inblandade som behöver redogörelse för hur jag mår och vad jag behöver. Något jag knappt vet själv. Tänk vad enkelt när man ex bryter ett ben och läkaren berättar och bestämmer hur länge gipset ska vara på och sjukgymnasten bestämmer rehabersättning övningar och tempo. Nu är det upp till mig att avgöra vad jag behöver och när, gärna veta i förväg. 

 

I vilket fall. Igår pratade jag med läkaren. Idag har min sambo haft möte på sitt jobb. I eftermiddag kommer försäkringskassan ringa. Puh. Jag och min sambo kallar det för halv grisvecka. Massa saker som tar energi, är utlämnande och jobbigt. Men nödvändigt för att få tid och ekonomisk möjlighet till rehab. Beta av dessa saker för att sen få ägna mig åt saker som gör mig friskare.

 

Sambons arbetsgivare verkar gå med på halva arbetsdagar nu under min halvtidssjukskrivning. Skönt. Hoppas fkassan medger sjukpenning. 

 

Läkaren kan inte så mycket om utbrändhet, vilket jag förstått är vanligt. Hon babblade om att alla småbarnsföräldrar är trötta. Verkade gå med på att sjukskriva 75% i ett par veckor efter att halvtidssjukskrivningen gått ut. Men inte mer. Däremot var hon som vanligt väldigt pigg på att skriva ut tabletter. Måste vara väldigt frustrerande för henne att jag hela tiden säger nej till tabletter. Konstigt när man tänker på det. Jag är alltså bara trött pga bebisen enligt henne och det kan hon inte sjukskriva mig för. Men hon kan medicinera mot trötthet under småbarnsåren? Är det inte värre att medicinera någon som inte är sjuk, än att sjukskriva någon som inte är sjuk? Fast sjuk är jag ju. Det är bara hon som inte förstår och accepterar att det tar TID att bli frisk efter en smäll in i väggen. Strunt samma. Hon ska sluta på jobbet, så efter nästa telefonsamtal i slutet av november är vi färdiga med varandra. Och jag ska alltså starta om med en fjärde läkare. Suck...

 

Ska iaf fråga fkassan i eftermiddag hur de ställer sig till sjukpenning på 25% en längre period. Handläggaren där är mer insatt i utbrändhet än min läkare. Lite lustigt. 

Mitt i allt så är mina dagar väldigt långa med bebisen. Sambon jobbar till nästan 19 på kvällarna. Vid 16 någongång är jag egentligen trött, men biter ihop. När han väl är hemma är det ett marathon med matlagning, disk och flaskdisk, ta hand om bebis och i säng. Det blir ingen paus/ avlastning förrän vi lagt oss. Då har sambon första nattpasset till 04, sen är det jag som stoppar i napp och matar om det behövs. Så rent krasst har jag bebisen från 04 till typ 23. Jag förstår att det kanske ser ut så även i andra hem och att många mammor till och med tar hela natten. Dvs 24 timmar om dygnet. Men de mammorna är säkert trötta. Och framförallt är de inte utbrända. Jag har inte reservkrafter som andra har, jag har mitt glas med energi och när det är tomt är det tomt. Kör jag på ändå kommer räkningen i form av förlamande trötthet, ångest, sömnproblem, irritation, mörka tankar osv. Störst av allt, jag blir avtrubbad och uppskattar inte min bebis. Ser honom som ett krav och inte som den ljuvliga fantastiska lilla sötnos han är.

 

Detta är inte hållbart. I backspegeln ser jag det tydligt. 

 

Nu har jag varit sjukskriven 5 veckor snart och sambon föräldraledig. Nästa vecka börjar han jobba halvtid och vi ska sakta snurra igång hjulet igen. Men vi måste göra annorlunda den här gången. På något sätt hitta balansen så jag slipper falla och resa mig hela tiden. Upp och ner som en jojo. Jag måste få finnas med mina behov varje dag. Känna att varje dag går ihop sig energimässigt.