Som barn sprang jag tryggt runt i kyrkans alla skrymslen och vrår. Det var öppna förskolan, barnkör och så småningom ungdomsgård och konfirmation. Det har varit julotta, julkonsert, skolavslutningar, familjegudstjänster, begravningar, dop och bröllop. Kyrkan var ett arv, traditioner och en trygghet. När jag var liten trodde jag på Gud.

Sen hände något. På gymnasiet läste jag om hur saker och ting fungerade och plötsligt gick hela världen att förklara. Det fanns inte längre plats för tro och inte heller behov av det. Jag kom på mig själv med att tro att det blir svart när man dör. En hemsk och ensam tanke. Ingenting spelar någon roll. En dag dör vi alla och då är det slut. Punkt.

Idag står jag här med ett barn på armen och minns allt det kyrkan gav mig som barn. Jag står också här på andra sidan av svår sjukdom och långvarig barnlöshet. Jag tog mig genom. Jag är påväg att bli frisk och jag har fått mitt längtansbarn. Två mirakel. Under sista åren har jag blivit smärtsamt medveten om att vi människor inte är robotar. Jag har en själ. Andlighet finns. Naturen är för detaljrik och vacker. Godhet. Karma. Tecken och mirakel. Jag har sett allt så tydligt. Och den där dagen vid jul för två år sedan när jag satt i kyrkan och förhandlade med Gud. Låter du mig bli gravid nu går jag med i kyrkan igen. Jag blev inte gravid den gången. Såhär i efterhand är jag tacksam för det. Tacksam för att jag hade så mycket att lära och förstå innan han kom. Han kom vid exakt rätt tid. Han kom till slut. Min son. Jag fick kanske inte det jag ville, men väl det jag behövde.

Nu, nu står kyrkan med utsträckt hand. På gångavstånd från huset har de öppna förskola och andra aktiviteter för bebisar och barn. Erbjuder återigen trygghet och gemenskap. Beredd att förlåta mina år av frånvaro. Ser hur pensionärerna säger hej då och tack för grötlunchen när jag och bebisen knatar in på barnverksamheten. Tänker på hur stämningsfullt det vore att gifta sig i kyrkan. Tänker på all medmänsklighet de visar i kristider. På ålderns höst och som nu när man är föräldraledig. Tänker på kultur och arv. Vackra byggnader. Fina värden. Tid, i ett stressat samhälle. Personal i överflöd, i ett effektiviserat samhälle.

Tänker att jag vill gå med. Tänker att jag vill döpa min son och visa honom den här världen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

jag ska börja ett nytt jobb och det jag lägger min energi på är kläder. Efter sjukdom och föräldraledighet har jag varit ifrån arbetsmarknaden i typ 3 år. Jag har gått i mjukisbyxor osminkad, träffat familj och andra mammor. Inte varit speciellt ofta...

Så åkte sambon och sonen iväg till farmor och farfar. Och jag blev ensam kvar. Behöver egentiden så väl, men saknar dem redan. Inatt hade jag stressdrömmar igen. Har haft det flera nätter rad nu. Legat vaken timmar. Jag behöver vila. Stressa ner. Reh...

min själ längtar efter yoga. Lugnet, stämningen, harmonin, medvetenheten, här och nu känslan och det kravlösa. Att bara få vara. Att få räcka till. Att få utrymme för mig själv. Att investera i min själ. Jag gick på gravidyoga och älskade det, de...

Så har vi haft en vecka ihop hemma. Semester. Vi har varit iväg på två resor och däremellan varit i huset. Huset börjar bli väldigt rörigt nu. Sängarna obäddade, smutsiga strumpor på golvet, toaletter som behöver städas, smulor i köket både på bord o...

Oj oj, hur ska det gå när han börjar dagis? Sagt medan jag traglar i sonen mat. När pappa blir hemma i höst blir det nog mera ordning! Sagt när jag lekt i honom en tugga till. Läste någonstans att perfektionism är ett droppande på barn. Dropp drip...